Stabburselva 2019

Laxlycka/ En laxnovis får till det

Stabburselva 2019

Det är långt till Stabburselva. Närmare bestämt cirka 162 mil från Lindesberg. Åtminstone utifrån mitt vägval. Såsom ensamresande med bil tarvar det en övernattning på vägen. Jag valde Överkalix som mellanlandning vilket innebar en första dagsetapp på runt 102 mil och den andra på resterande 60 mil. Jag har gjort ett antal långa bilresor tidigare och jag gillar att köra bil så etapperna oroade inte särdeles mycket.  Men visst, man har blivit äldre. Upptäckte dock för ett par år sedan det här med ljudböcker. En fantastiskt bra sak vid långa ensamma resor. Raymond Chandlers gamla klassiker ”Den stora sömnen” blev resesällskapet under resan upp. De sista milen från Kautokeino via Karasjok till Lakselv var ändå långa. Detta trots den fantastiska naturen med lockande vattendrag utanför bilfönstret.

Lakselv mötte med regn o runt 8+. Grått och kallt. På Coop inhandlades en del färskvaror som komplement till all torrskaffning som följt med på resan hemifrån. Det är verkligen galet dyrt i Norge.

De sista 15 km från Lakselv till Stabbursdalen går längs Porsangerfjorden. En vacker väg men kilometrarna gled snabbt förbi och Stabbursdalens Resort låg där det skulle. Efter incheckning togs stugan i besittning. Ett rum med en våningssäng o en vanlig, ett bord med två stolar samt ett mini-kök. Enkelt men funktionellt.

Ankomstdagen var det inte aktuellt med något fiske. Istället blev det snabbt lunch och så plocka in alla grejor i stugan o försöka bringa ordning och göra tillvaron hanterlig. En utmaning minsann! En whisky och sedan gick jag och kikade på älven. Det var en helt annan älv än för två år sedan då jag var här och fick återvända hem utan att ha fått drilla fisk.. Det året var det extremt högt vatten medan det nu var mer normalt. Något högt kanske då älven stigit de sista dagarna men det ökar ju chanserna till att laxen ger sig upp i älven. Positiva vibbar alltså Sedan gick jag den naturstig som finns iordningsställd o som utgår från Naturens Hus. Den är 6,5 km och går längs fjorden och Stabburselvas utlopp. Noterade att de fiskare i farten som kunde ses var i huvudsak koncentrerade till älvens sista 200 meter före havet.

Vid den obligatoriska desinficeringen dagen därpå träffade jag en herre i min ålder som fick hjälp av en av personalen på centret med processen. Han var intresserad av att titta på mina flugor och tyckte de var lite stora. En del av dem. Själv hade han bara lagt upp ett tiotal för desinficeringen. Förutom en Sunray Shadow var det i huvudsak små flugor typ 8-10 och de flesta hade svart vinge. Han berättade att han var här för 14:e gången och att han härrörde från Munchen. Enligt hans uppfattning var läget för att få lax nu rätt goda. Det var inte för mycket vatten i älven även om det var något i överkant. Nåväl vi önskade varandra ”skitt fiske” och skildes åt.

Eftersom jag via mitt boende på Resorten fått fiskekort för zon 1 reserverade i förväg behövde jag inte infinna mig vid den dagliga trekkingen utan kunde köpa kortet när det passade mig. Dock bara för en dag i taget. Gott så. Det skänkte ändå ett betydligt större mått av frihet i mina göranden o låtanden. Stabburselv är indelad i fyra zoner och det är endast i zon två som obegränsat antal fiskekort finns att tillgå.

För mig tar det ett par dagar att s.a.s. släppa det övriga livet och vardagen och komma in i ”fiskebubblan”. Dessutom protesterar min rygg när vadning och flugfiske pågått några timmar i sträck. Därav följer att fiskepassen oftast inte blir längre än 2-3 timmar. Sedan blir det avbrott för födointag, kontemplation samt diverse. Sedan mitt förra besök har jag en favoritplats för fisket. Sist jag var där var det på gränsen att jag kunde ta mig ut dit på grund av det höga flödet. Det är en liten avlång stenig ö med en liten ström som ska forceras och med huvudfåran på andra sidan. Där visade sig den enda lax jag såg vid mitt senaste besök. Det var inte på grund av den som det blev min favoritpool utan mer för att förhållandena på platsen var goda. En fors avlöst av en allt djupare sträcka. Den djupaste delen var nästan i strandkanten på andra sidan. Lite dvärgbjörkar o annan vegetation växte precis intill kanten. Laxen gick med all sannolikhet den vägen när den skulle förbi och vidare uppströms.

När jag kom ut på ”ön” blev jag varse att det redan fanns en fiskare där. Han vadade precis i land med spöet i ena handen och en lax i den andra. Måhända vägde den runt 5 kg. När jag närmade mig för att språka med honom såg han misstänksam ut och ropade när jag hade 15 meter kvar: ”norsk?” ”svensk” ropade jag tillbaka. ”Jaja” sa han och gjorde en kroppsrörelse som fick mig att förstå att det var rätt ok. Sedan pratade vi en stund. Han sa att det här var ett bra ställe och att fisken står bara någon meter från land på andra sidan där den djupare delen av strömfåran går. Han avrådde från vadning mer än högst någon meter ut. Han hade fiskat i älven sedan han var en liten grabb. Idag såg han ut att vara runt 65. ”Du kan älven då” sade jag ödmjukt. ”Jag kan älven” svarade han med inlevelse Innan han försvann önskade han mig lycka till och la laxen över axeln och gick. Såg hans ryggtavla försvinna mellan dvärgbjörkarna längs stigen efter att han tagit sig iland. Det grämde mig lite att jag inte tänkt på att kolla vilken fluga han använt.

Onsdagskvällen vid det andra favoritstället träffade jag Stein. Han hade fiskat i älven runt 9 år. Noterade att han fiskade torrt med en grå ”Bomber”. Jag beklagade mig lite över det sjunkande vattenståndet men han menade att det skulle gå finfint att få fisk ändå. Snarare enklare enligt hans sätt att se det. I stället för att fortsätta upp i älven stannade nu laxen upp och väntade. Det gällde förvisso bara den lax som redan fanns i älven. Stein berättade angående 2017 då jag var på plats och det var extremt mycket vatten i älven, att han minsann var här och hade ett fantastiskt fiske ihop med några kompisar. Annars trodde han att det just nu egentligen skulle vara lättare att få sig en lax i zon 2.

Torsdagen 11 juli. Min sons 45:e födelsedag för övrigt. Som sig bör en sådan dag sken solen från en i princip molnfri himmel. Knappt någon fiskade. Jag gick upp till favoritstället nr 2 strax efter 12 på dagen. Fiskade på en stund och plötsligt var en lax uppe och visade sig lite nedströms , inom kasthåll dessutom. Pulsen steg men inget hugg kom. Efter några minuter visade den sig igen några meter längre ner. Bytte fluga ett par gånger utan resultat. Dock var det gott att se att det fanns lax i älven. När jag lämnade hade jag fått sällskap av en annan flugfiskare. En norrman som undrade om jag sett någon lax. Berättade som det var och noterade att han ämnade fiska torrt. Bomber verkade vara den lax-torrfluga som gällde.

Torsdagskvällen gick jag upp till favoritställe nr 1. Hade haft en sen siesta och flugan kom inte i vattnet förrän runt kl 21.  Solen stod lågt över fjällen och det var en för flugfiske besvärande sidvind vilket gjorde att det krånglade en del när jag försökte få flugan dit jag ville. Hade valt att starta med en enkelkrokad i strl 6. Silverkropp med lite silverribb och en svart hårvinge med något enstaka strå flashabou i grönt samt lite blått fronthackle. En enkel och sparsmakad kreation.

Hugget kom plötsligt, tungt och bestämt. Det kändes direkt att det var en respektabel storlek på fisken. Det gick ett par sekunder när fisken stod still och, antar jag, begrundade vad som hänt. Märkligt nog reagerade jag lugnt och rationellt både vad det gällde mothugget och justering av bromsen när laxen bestämde sig för några långrusher. ”Håll press hela tiden. Håll press”. Mantrat snurrade i huvudet medan jag så fort fisken lugnat sig, började pumpa hemåt. Laxen hängde med några meter o så var det dags för en rush igen. Ibland stod den bara still och vägrade flytta sig. ”Lugn o fin. Låt honom hållas.” Förstår inte själv hur jag lyckades hålla mig så kall i stunden.  Rusherna var många men blev allt kortare och när fisken plötsligt visade sig i ytan sög det till i magen. ”Stor. Stor som fan”. Åtminstone med mina referensramar. Insåg att flugan satt rejält och började fundera på hur jag skulle landa fisken. Insåg att det enda var att helt enkelt försöka dra upp laxen på land. Det var en stenig strand men ändå lämplig för den varianten eftersom det inte var någon kant utan en mjuk strandlinje. Vid ett par tillfällen trodde jag det var dags men fisken gjorde åter flera rejäla långrusningar och jag fick avvakta. ”Håll press”!

Slutligen backade jag upp några meter från vattnet och fick med mig laxen så pass att halva kroppen låg uppe på stranden. ”Fort nu.” Iväg med spöet och ner till laxen och lyfte upp den på land med ett tailgrepp. Satan så stor den var. Ett par rejäla smällar i skallen så var matchen över.

En omtumlande känsla infann sig. Svår att sätta ord på men en enorm tillfredsställelse och ödmjukhet samtidigt. Lycka? Eufori? Tacksamhet? Förvåning? Alltihop! En inre frid helt enkelt. Här är det på sin plats att nämna att flugfiske efter lax fram till för några år sedan bara förekommit sporadiskt för min del. En handfull smålaxar har jag lyckats lura och ingen över 3 kg. Förrän nu alltså.

Men hur skulle jag få med laxen de närmare 2 km till boendet? Det fick helt enkelt bli ryggsäcken. Fick ner ungefär halva fisken medan stjärtfenan och bakkroppen hängde utanför och dinglade. Vad lösningen gjorde för min ryggsäck kan vi lämna därhän för tillfället.

Stein Inge på Stabbursdalens Resort var på plats i receptionen. Efter foto, vägning och lite snack så hamnade laxen i frysen. 8,5 kg. En nåd att stilla bedja om. När jag paketerade den för frysen vid slöy-platsen bakom receptionen dök den upp en herre som började prata på dålig engelska. Han ville veta var jag varit och vad jag tänkte göra med den. Han passade även på att kika på flugan som beseglat laxens öde. Han var tysk. Ja herrn alltså, inte laxen.

Firandet bestod av en skvätt rökig whisky i stugan och när jag så småningom lagt mig så bearbetades händelsen ett flertal gånger. Plötsligt kom jag att fundera på var jag gjort av kepsen. Min laxfiskekeps som är en favorit på huvudet och dessutom en gåva från min kära hustru. Jag letade igen ryggsäck, kläder o allt som tänkas kunde utan resultat. Återstod var platsen vid frysen. Hade jag månne lagt den där o glömt den i upphetsningen?

Vaknade redan 06.15. Det var sannolikt kepsens bortovaro som spökade.  Jag gick direkt till slöyplatsen och kikade. Sannerligen, där låg den. Glad i hågen ordnade jag frukost. Senare på förmiddagen åkte jag in till Lakselv och provianterade. När jag kom tillbaka var det lunchdags samt sanering av en styck ryggsäck. Tror det blev skapligt. Allrengöringsmedel med lemon-doft fick göra jobbet. Å andra sidan, en fiskeryggsäck ska väl i jisse namn lukta lite fisk?

Lördagen försov jag mig. Eller, jag sov i alla fall länge. Gick upp efter 12. Hade i och för sig nattsuddat i stugan fram till bortemot 03.30. Det är skönt att vara fri och ledig. Vattennivån i älven sjönk stadigt och var nu nere på runt 17 kubik. Jag gick upp till favoritställe nr 1 bortåt 14-tiden. Blåsigt men halvsoligt. Ingen ryggsäck, skönt.  Lax visade sig ett par gånger men ville inte ha min fluga trots ihärdigt kastande och byten av fluga. Laxdråparen som jag fått laxen på hade tyvärr blivit obrukbar. Hittade till sist en snarlik fluga i en av askarna. Silverkropp o en mörk hårvinge. Samt liten enkelkrok, storlek 8 tror jag. Andra kastet med den satt en lax på kroken. Den hade stått på nästan samma plats som den tidigare fångade laxen. Det var ett rejält hugg och linan rusade ut från rullen vid den första rusningen. Det kändes dock snabbt att den här var av betydligt beskedligare vikt än den förra. Trots det så blev det en match i några minuter innan den låg på land. 2,5 kg. Den hade slukat flugan som satt illa till varför det inte var tänkbart att återge den friheten vilket egentligen varit min avsikt.

Den här laxen medförde dock inga större transportproblem hem till boendet. Något halvslag med det medhavda repet (förutseende) runt stjärten så funkade det fint. Promenaden genom Resorten medförde en viss uppståndelse. Några galanta norska damer som föreföll något styrkta av vidstående flaskor och vars män sannolikt var iväg på fiske, ropade gratulationer på långt håll och ville veta vilken zon jag fått den i. Lite längre fram stod två par i mogen ålder framför en husbil av ansenlig storlek och mannen hejdade mig och visade att han ville ta ett foto av fisken. En synnerligen mogen dam i sällskapet slog ihop händerna av förtjusning och undrade på ytterst klen engelska vad det var för fisk. Mannen i sällskapet hjälpte mig att förklara. När jag sa att det var en liten lax så utbrast hon med stor förvåning: ”small?” Det må vara mig förlåtet men jag kunde inte avhålla mig från att nämna den där andra laxen jag fått. Nog måste man få skryta åtminstone en smula? Tanten såg helt chockad ut. Jag tror de var från Belgien.

Söndagen, tillika sista dagen för fiske. Kortet slutade gälla 18.00. Jag kände mig nöjd och egentligen klar med fisket och tankarna hade börjat fyllas av planer och förberedelser inför av färd och hemresa. Jag hade dock bestämt mig för att avsluta med ett par timmars fiske vid favoritplats nr 1. Anlände dit vid 14-tiden och möttes av min tidigare bekant Stein. Vi språkade en bra stund och vi berättade om våra erfarenheter den gångna veckan och det blev en bra avslutning på fisket för min del. Med frid i sinnet inleddes hemresan morgonen därpå.